Det är kväll i vårt tält. Mörkret har lagt sig och vi har krupit ner i våra sovsäckar. Efter en ovanligt varm sommardag har vädret slagit om. Nu ylar vinden, haglet smattrar hårt mot tältduken, och flera öronbedövande åsknedslag skakar marken omkring oss. Det är rätt skrämmande att vara där i stormens öga. Ett av mina barn kryper då nära mig, tar mig i handen, och säger lugnt att han inte är rädd. Hans ord och hans hand gör mig lugn. Där ligger vi i våra sovsäckar, medan vind och väder river i tält och linor. Vi påminner varandra om att inte vara rädda, och väntar på att ovädret ska dra förbi.
Det får mig att tänka på hur lärjungarnas upplevelse på Förklaringsberget måste ha varit. Petrus, Jakob och Johannes följde med Jesus upp på berget för att be i ensamhet. Väl där, i något som borde varit ett fridfullt lugn på en bergstopp, inträffar något som skakade om lärjungarna på djupet. Jesus förvandlades inför deras ögon och började lysa som solen. Historiska profeter och ledare från hundratals år tillbaka uppenbarade sig och talade. Ett moln sänkte sig över berget så att allt verkar som i en främmande värld, och en röst talade ur molnet likt åska och sa: ”Detta är min älskade son”.
Det som lärjungarna såg som en lugn stund borta från vardagen, en campingtur på berget, blev istället en storm, ett åsknedslag, en uppenbarelse. En händelse så skrämmande att lärjungarna kastade sig ned med ansiktet mot marken. En upplevelse så stark att de inte vågade lyfta blicken förrän Jesus rörde vid dem och sa ”Stig upp och var inte rädda”. Ord och närhet som bröt rädslan så att lärjungarna kunde öppna ögonen och se att stormen lagt sig. Kvar var bara Jesus.
Det ligger nära till hands att tänka att den stora uppenbarelsen på Förklaringsberget var ett starkt gudsmöte för lärjungarna. Men jag tänker att berättelsen gömmer ett minst lika viktigt gudsmöte utanför det dramatiska. Mötet som sker när Jesus rör vid sina livrädda lärjungar och säger ”var inte rädda”. För även om jag tror att dramatiska gudsmöten händer, och även om jag själv bär på några starka gudsupplevelser, så är det fortfarande de gudsmöten som sker i det lilla som berör mig allra mest. När Gud verkar genom andra människor i min närhet. Inte med åska och dunder, men med en tröstande hand när jag är rädd.
Har du varit med om det någon gång? Inte den starka och dramatiska gudsupplevelsen med dunder och brak, eldskrift i skyn och påhälsande änglar med vingar och allt. Utan det nära gudsmötet, där någon eller något i din närhet pekar mot det större i tillvaron?
Tillbaka i tältet går åskan fortfarande. Hagel och vind slår i duken, men det är ändå lugnt mitt i stormen. Mitt barn håller mig i handen, och tillsammans är vi är inte rädda. Och snart har stormen dragit förbi.
Vi ber:
Gud, du som uppenbarat dig för oss genom att bli människa som vi,
låt din värmande hand hålla i min hand,
låt ditt tröstande ord nå till mitt hjärta.
Ge mig modet att lyfta blicken och se dig.
Amen.
Lämna ett svar