Taggarkiv: Jägareförbundet

Så känns det att döda ett djur

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Jag hade väntat på att få frågan, av någon som ville lyssna på svaret. Och detta är min förklaring. Du har kanske en annan?

– Hur känns det att döda ett djur, frågade han helt utan baktankar. Han var uppriktigt intresserad.

– Det är en väldigt intressant fråga. Men det tar en stund att förklara. Är du intresserad av lyssna några minuter, frågade jag tillbaka.

Jo, han ville veta. Och jag började förklara. Men det kändes fel att börja med skottet. Eftersom jag inte känner en enda jägare som går ut i skogen för att döda djur – utan för att jaga – handlade det om att sätta skottet i ett perspektiv som han förstod, han som aldrig hållit i ett vapen eller knappt träffat en jägare. Det krävdes att börja från början.

– Jakt är för mig en livsstil. Året runt är jag en jägare, oavsett om jag jagar eller inte. Att vara jägare är något som jag tycker är fint, det är stolthet förknippat med det. En jägare älskar djur, natur och tar ansvar för helheten. Och han, eller hon, gör detta året runt. Det handlar om aktiv natur- och viltvård.

– Vet du hur många djur den genomsnittlige jägaren skjuter per år? Cirka ett djur. Hur mycket tid lägger jägaren ned? Jo, alltifrån några dagar till i stort sett all ledig tid. Samtidigt satsar vi stora pengar på utrustning, viltvård, skytteträning, hundar, slaktutrustning med mera. Vi betalar för att allt vi gör. Från jaktarrende till jaktkortsavgift.

– Som du kanske förstår är det inte dödandet av ett djur per år som driver oss till att lägga ner så mycket pengar och tid, även om man ibland hör vissa personer – som inte jagar – påstå detta. Det finns istället något annat. Och det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är, eftersom det skiljer sig från person till person.

 

Jag förklarade att anledningen till att man jagar har förändrats. För långt tillbaka sedan var jakten ett sätt att få mat. För 30 år sedan svarade nästan alla att det handlade naturupplevelse, avkoppling och gemenskap. Men idag finns en oerhörd stor spännvidd på vad det är som får människor att jaga. Det kan vara alltifrån andliga värden till naturligt producerat kött. Orsakerna har blivit många fler.

– Nu börjar jag närma mig svaret på din fråga. Som du förstår så skjuter vi inte så ofta. Men vi ser djur nästan var enda gång vi är i skogen. Men vi avstår skott för att det kan vara ett dåligt läge, fel djur, säkerheten inte var uppfylld eller för att vi inte ville skjuta.

Sedan berättade jag om upplevelsen att stå på pass, känna lukter, se fåglar, insekter och höra hunden, känna spänningen växa. Hur kroppen reagerar när djuret närmar sig.

– I denna situation skärps dina sinnen. Du kan inte tänka på något annat. Din koncentration är helt riktad mot en enda sak – jakten. Din syn, din hörsel, känseln, luktsinnet, allt är på topp. Du är medveten om allt du gör och hur du rör dig. Detta skapar en närvarokänsla som är väldigt stark och intensiv. Du känner dig väldigt nära naturen, som en del av den.

– Om djuret väl kommer fylls din kropp av adrenalin. Hjärtat slår fortare. Upplevelsen är så stark att du nästan kan ta på den. Din uppgift blir att kontrollera dina känslor och intryck. Välja ut det perfekta läget.

– Och det här är inte enkelt. Ju mer du tänker, desto svårare blir det. Det är därför många nybörjare har svårt att få bra lägen i början. När du har jagat ett tag så hamnar du i något som kan liknas vid ett tunnelseende. Det finns bara en sak i världen just då. Det är du och djuret. Och så måste det vara för att du ska kunna prestera på topp. Skjuta ett skott som dödar snabbt, utan lidande för djuret.

Han lyssnade intensivt och ställde då och då motfrågor. Han nickade när han förstod, rynkade ihop ansiktet när han inte kunde koppla ihop orden med den betydelse som jag lade in.

 

– Allt jag gjort under året har varit förberedelser för cirka en sekunds arbete, att krama av avtryckaren när jag har ett perfekt läge. I den situationen finns inga tankar i huvudet. Det är helt tomt. Koncentrationen är så intensiv att det inte finns utrymme till något annat.

– Men när skottet har träffat, bytet gått omkull, då kommer tankarna. Och det är också väldigt många känslor som blommar upp i kroppen. Lycka, glädje, vördnad och respekt för det fällda djuret, men också en hel del vemod eftersom jag dödat ett vackert djur. Och allt kommer samtidigt. Ibland känner man sig också helt utmattad eller tom.

– En del människor har svårt att förstå varför vi känner glädje i ett sådant ögonblick. Men vi har upplevt spänning, 100-procentig koncentration och känt oss avkopplade från allt annat i livet, och samtidigt avslutat jakten på ett perfekt sätt. Målet är uppnått. Då blir man glad.

Han sa sig förstå. Men jag fick ändå känslan att han tyckte det där med glädje var lite konstigt för honom.

– Varför blir fotbollsspelare glada när de gör mål? Varför känner en företagsledare lycka efter ett bra bokslut? Varför blir en botaniker entusiastisk när han får se en ny art? Jo, jag tror allt handlar om att nå målet, att lyckas med det man vill uppnå. Men utan att veta exakt så tror jag jaktglädje också har inslag av primitiva känslor. Jagat är något vi gjort sedan människor började äta kött. Och förmågan att skaffa mat har varit lika betydelsefull som att kunna föröka sig. Skulle du lyckas överleva och föra vidare dina gener var du tvungen att behärska bägge delarna.

– När du väl börjat jaga vill du uppleva denna intensiva spänning och koncentration igen. Så det är inte skottet i sig – dödandet – som lockar, det är upplevelserna i skogen. Jakten gör nämligen något med dig. Den väcker känslor som du annars inte känner. Dessa är verkliga och sätter maten, naturen och livet i ett sammanhang. Jakten ger upplevelser och närvarokänslor som fyller dig med energi. Det är därför vi jagar, och då har jag inte ens nämnt viltköttet och vilken känsla det är att servera något man själv skördat.

Han nickade. Budskapet hade gått fram.

av /10 Kommentarer

Är vårt beteende en del av problemet?

, •

Jagare2 MR

Satt igår framför tv:n och lät tankarna flyta iväg. Och hur gärna jag än ville kunde jag inte medvetet styra dem mot något upplyftande eller roligt.

När man ingår i en ledningsgrupp försöker man alltid att läsa in trender och beteenden. Det handlar om att se såväl möjligheter som risker.

En trend som är riktigt stark i samhället just nu är den individualistiska, vilket innebär att vi blir allt mer självcentrerade. Våra bedömningar och personliga intressen får allt större genomslag i våra bedömningar. Frågan: What’s in it for me, ställs medvetet eller omedvetet i allt vi gör och våra val.

Denna trend har slagit hårt mot ideella organisationer och föreningar. Få betalar in en medlemsavgift för att föreningen gör något bra, för orten, ungdomen eller samhället. Istället kommer frågan: vad får jag ut av detta? Ifall jag inte hittar något som ger mig personligen eller min närmsta familj någon direkt nytta så väljer man att stå utanför.

Det har också gått så långt att man till och med aktivt börjar motarbeta och baktala föreningar som inte ger ett direkt värde tillbaka. Man hyllar också friheten och valmöjligheterna att stå utanför. De större värdena (en ungdomsverksamhet på orten eller samhällets förståelse och acceptans) negligeras till förmån för relativt små direkta värden.

När det gäller jakt behöver man inte gå längre än till webben eller sociala medier för att se att Svenska Jägareförbundet och alla andra intressenter i jaktvärlden får kritik och ifrågasätts av många människor. Även jägare emellan är tongångarna hårda. Olika intressen inom jakten ställs emot varandra. Vår blick riktas alltmer mot det självklara för mig, inte det som är bra för alla.

Allting är naturligtvis inte så illa som jag skriver men motsättningarna håller på att öka. Allt fler ifrågasätter allt mer, med hänvisning till individuella värden.

 

Om vi går över till jakten så har vi en bra lagstiftning, vettiga regler, bra viltförvaltning, säkerhet, jaktetik (för att nämna några exempel) tack vare kollektiva insatser. Det är när jägarkollektivet tillsammans bestämmer sig som vi nått framgångar.

Att då se hur jägare smutskastar varandra, olika organisationer, företag, olika ingångsvärden till jakten och förvaltningen, vapen och hundar gör i alla fall mig bedrövad. Detta leder oss nämligen inte framåt. Tvärtom är detta en mycket farlig trend. Vi jägare håller på att servera de som vill inskränka och förbjuda jakt med argument, samtidigt som vi visar upp en splittrad fasad.

Våra strävanden att maximera nyttan för våra egna personliga intressen håller på att börja skada jakten i stort.

Kanske är det så enkelt att det handlar om kortsiktighet istället för långsiktighet. Att vi tänker smalt och kort. Det som betalar sig på kort sikt får större betydelse än det långsiktiga som känns mer ovisst. Händelseutvecklingen har i alla fall nått en sådan nivå att alarmklockorna borde skrika – vakna.

 

Denna trend pekar mot att vi kommer få svårare och svårare att behålla en klok viltförvaltning, en generös jaktlagstiftning och att jägarna får behålla inflytandet i viktiga jaktfrågor.

Tyvärr har Svenska Jägareförbundet förlorat medlemmar under de senaste åren. Förbundet är som bekant den tydligaste och viktigaste försvararen av kollektiva värden. Men än så länge är Jägareförbundet med sin kompetens och styrka så starkt att det kan hålla emot. Men fortsätter trenden mot att vi ska strunta i kollektiva värden och bara titta till våra egna behov och önskemål då skadar vi jakten på ett sätt som få jägare inser.

Det är alltså vi själva – vårt agerande – som gör att vi kan tappa taget om jakten. Vi själva utsätter jakten för större risker än vi behöver. Det är vi som genom internt käbbel öppnar för inskränkningar och förbud.

Frågan är bara om jakten, och den livsstil vi lever, är så viktig för oss att vi kan höja blicken och se vad som håller på att hända?

Det tragikomiska är att lösningen är så enkel att vi nästan missar den. Vi behöver bara arbeta tillsammans.

 

av /14 Kommentarer

Kan vi göra som vi vill?

, , •
Foto: Magnus Rydholm.

Foto: Magnus Rydholm.

Med jämna mellanrum stöter jag på en ganska vanlig attityd. Denna dyker upp i hela samhället och är således inget isolerat jägarfenomen. Det jag tänker på är: ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra”. Ibland appliceras det på den enskilda jägaren, ibland på jaktlaget eller hela jägarkollektivet.

Jag utgår ifrån att ni har träffat ett antal jägare som säger så med jämna mellanrum. Och gräver vi långt inne i oss själva så måste nog alla erkänna att vi sagt – eller i alla fall tyckt – så. Begreppet används på allt mellan himmel och jord; vapen, kalibrar, hundar, jaktmetoder och utrustning med mera.

Ofta bottnar agerandet i att vi har svårt att finna vedertagna argument som samhället eller omgivningen accepterar. Att säga ”Jag gör saker på mitt sätt, ingen annan har med det att göra” innebär inte att man med automatik har fel. Det betyder bara att jag inte lyckats få min omgivning att förstå eller tycka lika dant. Fast det kan också betyda att jag har fel, riktigt fel. Men att jag inte själv har förmågan eller viljan att inse detta.

Inom socialpsykologin finns ett begrepp för detta: kognitiv dissonans. Låt mig ta ett övertydligt exempel. Alla rökare vet att detta är onyttigt, men för att försöka skapa legitimitet för sitt rökande använder de en förklaringsmodell som ska minska onyttigheten, exempelvis ”jag röker så lite”, ”jag mår bra trots att jag röker”.

Jag ställer en helt uppenbar fråga: Ändrar samhället sin syn på rökning för att rökarna inte tänder på så många giftpinnar om dagen, eller tycker att de mår bra?

Nej, självklart gör samhället inte det.

Bryr sig allmänheten om vad vi jägare gör? Jo, allt vi gör och säger tolkas av samhället. Är inte våra argument så bra att samhället accepterar dessa kommer det slå tillbaka mot oss – troligen i att acceptansen för jakt minskar. Det hjälper inte att hävda att detta bara är något som vi jägare bestämmer över och att ingen annan har med detta att göra. Jakten är inte frikopplat från samhället i övrigt.

 

Någon minns säkert att jag tidigare skrivit om att vi troligen har världens högsta acceptans för jakt. 86 procent. Bara nio procent är emot jakt. Men det finns en skenbar trygghet i denna höga siffra.

Tidigare fanns en stor och överväldigande majoritet som förstod och visste vad jakt var. De hade gjort ett aktivt val att jakt var okej. Så ser det inte ut idag. Skillnaden ligger i att kunskapen om jakt är väldigt liten och människorna har inte gjort ett medvetet val. Istället anser dessa att jakten är okej så länge den lever upp till deras krav och förväntningar på hur den ska skötas. Vi får deras förtroende så länge vi lever upp till deras förväntningar.

Acceptansen för jakten är starkare än någonsin, men jag vill hävda att den också är skörare än någonsin. Det krävs således inte så mycket felbedömningar av oss för att siffrorna ska dala – snabbt.

Hur samhällstrender som indirekt påverkar jakten är naturligtvis inget som gemene man dagligen går och funderar på. Men Svenska Jägareförbundet gör det. Det är därför vi jobbar med jaktetik, gör opinionsundersökningar, lär ut tekniker och jaktmetoder som är accepterade, försöker sprida viltkött till allmänheten, har en objektiv information och mycket annat.

För utan samhällets stöd så kommer förbud och regleringar oerhört snabbt.

Ibland kan det nog vara svårt att se och uppskatta denna del av Jägareförbundets arbete, när man tycker att ingen annan har med min jakt att göra.

Men det är just så vi människor (och kognitiv dissonans) fungerar.

av /1 Kommentar

Förändring – för medlemmens skull

•

RoeIIIC

Ofta berättar vi om interna händelser som kanske inte i första skedet verka påverka medlemmarna i någon större grad. En av dessa processer är hur vi är organiserade och hur vårt nya arbetssätt ska fungera. Men det finns några skeenden i detta som är riktigt intressanta, och som förklarar och sätter perspektiv på detta arbete. Utan att använda överord skulle jag vilja påstå att vår framtid hänger på att vi gör just detta – förändrar oss. Jag tänkte försöka sätta ord på just detta.

 

Vi lever i föränderlig värld. På många sätt är detta uppenbart. Men vissa skeenden är inte så tydliga och trots att vi ser tendenser så lägger vi inte märke till effekterna av samhällets omvandling.

Under väldigt många år har föreningar som Svenska Jägareförbundet kunnat verka ungefär likadant. Men under de senaste 20 åren har det hänt en del som omkullkastar denna trygga tillvaro. Och det här är ganska jobbigt.

Vi har under många årtionden byggt upp ett sätt att arbeta som har fungerat bra. Nya medlemmar har tillkommit, eftersom vårt erbjudande (allt som vi gör och vad medlemmarna får i form av tidningar, försäkringar och utbildningar med mera) har varit tillräckligt attraktivt.

Men de nya samhällstrenderna omkullkastar en stor del av den trygghet vi har vaggats in i. Låt mig nämna några av tre av många samhällstrender som påverkar förbundet.

 

Urbaniseringen: Om man skärskådar befolkningens rörelsemönster i landet så ser vi en flyttning mot kusterna och mot Mälardalen. Faktum är att vi har en av Europas starkaste urbaniseringstrender. Och det är hur Stockholm och Mälardalen växer oerhört snabbt.

Effekterna av detta blir att de mindre orterna avfolkas. Det blir problem med elevunderlag i skolorna, lönsamhet för affärerna, service i form av sjukvård blir allt sämre med mera.

Detta medför också att det blir färre jägare i dessa områden, men förhoppningsvis fler i storstäderna. Hur ska färre jägare på landet klara av att vårda viltet, när samtidigt styrningen och kraven på en aktiv förvaltning bara ökar? Hur ska förbundet klara av att vara en reell kraft och kunna verka effektivt med färre medlemmar där arbetet ska bedrivas? Vem ska i norra Sverige skjuta de sista älgarna när hemvändarveckorna är förbi, och vem ska nattetid sitta och vakta på vildsvin i södra landets inland?

 

Biologisk mångfald: Nästan alla meningar om miljö- och biotopvård innehåller de två viktiga orden ”biologisk mångfald”. Det mest betydelsefulla för att vi ska behålla en hög biologisk mångfald i landet hänger samman med hur brukandet ser ut.

Ingen har väl missat hur jordbruket blivit konkurrensutsatt, vilket fått till effekt att många små och medelstora lantbrukare fått lägga ned. Gårdar köps upp av färre men större jordbruksföretag. Effektivisering av jordbruket har blivit nödvändigt för att ha en lönsamhet i företagen. Större och effektivare maskiner krävs på större och sammanhängande odlingsytor. De sämre åkrarna, med klenare jordmån planteras igen. Det brutna landskapet, med små brukade åkrar är därmed hotat. Det är just dessa åkrar och betesvallar där mångfalden är som störst.

Man behöver inte ha några större kunskaper om miljövård för att inse att detta kommer leda till en förändring av förutsättningarna för djur- och växtlivet, den biologiska mångfalden.

 

Föreningsdöden: Runt om i Sverige drabbas allt fler föreningar av den effekt som ett förändrat livsmönster och syn på ideellt arbete fört med sig. Den tid när man var medlem i en förening bara för att man gillade verksamheten, och vad föreningen stod för, är snart förbi. Våra liv ser helt enkelt inte ut som de gjorde för 30 år sedan. Ungdomarna idag lever ett digitalt liv, som vi bara har sett början på.

Även det ideella engagemanget har förändrats. Egentligen har det inte minskat. Ett exempel på detta är Missing People. Denna förening har inga som helst problem att få tag på frivilliga. Människornas engagemang ser bara helt annorlunda ut mot vad vi är vana vid. Detta utmanar hela Föreningssverige, och därmed också förbundet.

 

Och det är mot bakgrund av bland annat dessa trender som förbundet är inne i sitt förändringsarbete. Jag tror bara att vi sett början av detta. För ännu finns det ingen som riktigt har koll på hur samhället kommer utvecklas, hur lång tid det tar eller var det tar vägen.

Ska Svenska Jägareförbundet vara en stark organisation i framtiden måste vi förändras i takt med tiden och människorna. Det är därför tur att vi har en klok förbundsledning som insett nödvändigheten att göra förändringar – och ifrågasätta allt vi gör för att kunna vara effektiva och leverera mervärde till medlemmarna. Allting handlar om att höja blicken, följa med och parera samtidens utmaningar.

Men, att förändra invanda mönster och människor är inte lätt. Många kommer tycka att det är fel, att man borde göra andra saker istället eller kanske hålla kvar vid det som vi har gjort under så många år.

 

Tyvärr finns det kanske en risk att min text upplevs som negativ. Att utmaningarna ser oöverstigliga ut. Men så är det definitivt inte. Tvärtom.

Jag ser stora möjligheter för Jägareförbundet att bli ännu viktigare och relevantare för människorna i landet. Ta bara biologisk mångfald som ett exempel.

Våra insatser – som vi kallar viltvård – är av betydande mått. Jägarna lägger troligen mer pengar och arbetstid än staten för att tillse att det finns lövinslag i barrskogen, att det finns våtmarker, att skogsbryn sköts, att det finns kantzoner med buskar och högt gräs i åkerlandskapet, att små åkrar i skogen blir viltåkrar, att utfodra viltet och tillse att det finns balans mellan rovdjur och bytesdjur. Jägarna har en viktig samhällsuppgift som är större än vad vi själva tror.

Och det är därför vi måste vara följsamma och förändringsbenägna. Vi är en medlemsorganisation. Basen i allt vad vi gör måste vara att leverera det som medlemmarna kräver – medlemsnytta.

Det är i skenet av allt detta som omorganisation och förändrade arbetssätt måste ses.

 

av /13 Kommentarer

Vad får du för medlemsavgiften?

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Finns det någon organisation som levererar mer medlemsnytta än Svenska Jägareförbundet (medlemsnytta är för mig vad man får för sin medlemsavgift)?

Jag är en föreningsmänniska och medlem i många olika föreningar. En del har en väldigt låg medlemsavgift, men jag får i stort sett inget annat från dessa än en inbetalnings-avi. Andra föreningar kostar mer. De ger mig möjlighet att använda lokaler, utrustning, instruktör/tränare eller något liknande. Mycket mer än detta får jag inte för medlemsavgiften, som ibland är mer än dubbelt så dyr som Svenska Jägareförbundets.

Vad är det jag vill säga? Jo, att 600 kronor kan upplevas som en ganska hög kostnad för att vara medlem i en förening, om man inte reflekterar över vad man får tillbaka i form av medlemsnytta.

Vet då alla medlemmar om vad förbundet gör, vad man får för sina inbetalde pengar? Nej, tyvärr inte. Jag nämner här några av de allra viktigaste sakerna man får för de 600 kronorna:

  • En organisation som med kraft och kunskap bevarar och utvecklar den svenska jakten och viltvården.
  • Förbundet har anställda jaktvårdskonsulenter knutna till alla län, med kunskap om förutsättningarna där, för att kunna svara på dina frågor.
  • Förbundet har anställda specialister inom många olika kunskapsområden, som kan svara på dina frågor, arbeta med utveckling av jaktformer, regler med mera.
  • Förbundet har tusentals förtroendevalda – på alla nivåer – som arbetar för du ska ha bra förutsättningar för din jakt, ditt skytte etc.
  • Förbundet verkar från lokal och länsnivå till nationell och internationell nivå, eftersom överstatlig lagstiftning också påverkar din jakt
  • Förbundet har utbildningar inom nästan allt – för att du ska hitta det du vill lära dig.
  • Förbundet arbetar mot politiker, myndigheter, forskare, skogen, lantbruket för att du ska ha bra jaktliga villkor, viltstammar och möjligheter.
  • Därtill finns det allt det andra, som tidningen Svensk Jakt, försäkringar, rabatter på olika produkter, jakttabell, hemsidor, information och mycket annat som du får.

 

Jag nämner också två exempel, där förbundet nyligen gjort avgörande skillnad för medlemmarna.

  • Handläggningstiderna av licenser blir nu kortare i många län. Förbundet har haft möten, gjort skrivelser, debatterat för att Polisen ska sköta uppdraget som det ska fungera. Nu ser vi resultatet av vårt arbete.
  • Vargjakt. Förbundets engagemang i vargfrågan är det som gjort att vi idag jagar varg. Utan vårt arbete hade det inte varit möjligt.

Om jag ska vara ärlig vet jag inte om en enda förening som ger mig så mycket för medlemsavgiften som Svenska Jägareförbundet.

Värva en medlem du också och hjälp oss att bli ännu bättre – för dig som medlem.

av /1 Kommentar

Hur kan du skjuta ett djur?

, , , , , •

DSC_0328_2

Frågan kom överraskande. Hon vände huvudet mot mig och tittade mig djupt i ögonen.
– Hur kan du skjuta ett djur, frågade hon. Det fanns både avsky och ilska i hennes röst.
– Hur skulle jag kunna låta bli, svarade jag.

Frågan och motfrågan blev början till en lång och intressant diskussion som kanske började lite bryskt men avslutades ganska vänskapligt. Låt oss vara ödmjuka inför det faktum att för dem som inte jagar verkar dödandet vara kärnan i jakten, allting runt omkring förminskas och landar på det korta ögonblicket när avtryckaren kramas av. Denna korta sekund är dock inte jakten, det är avslutet. Och för oss jägare är det viktigt att vi kan ta denna diskussion på ett sådant sätt att vi skapar förståelse – inte avståndstagande. Även jag kan förstå att det kan verka motsägelsefullt i att kalla sig djurvän och samtidigt vilja skjuta djur. Men allt bottnar nog i vilken utgångspunkt man har. Som jägare ser jag människan som en del av naturen. Det är där som min argumentation börjar.
– Vad menar du, frågade hon.
– Jo, så här ligger det till. Jag vill inte att djur ska lida. Men samtidigt vill jag äta det bästa köttet som är hanterat med respekt för djuret hela vägen i matkedjan. När jag köper kött vet jag ingenting. Kanske har djuret fått ett mycket bra liv och avslut. Kanske har det stressats, trängts i en lång slakttransport och inte avlivats på ett bra sätt. Men jag vet inte säkert och jag vill veta.
Jag började med andra ord min argumentering kring djurets bästa.

– Om jag vill ha det djuretiskt bästa köttet måste jag själv ta ansvar. Jag kan inte bara överlåta avlivandet till någon annan, någon som är anonym, svarade jag.
Nu blev det hon som ställde många motfrågor:
– Kan inte naturen kunde vara en frizon från mänsklig påverkan? Varför jägare är så aggressiva? Varför tycker jägare att de är så viktiga, undrade hon.
Det blev en pedagogisk föreläsning om hur människan påverkar all mark i landet och att många djurarter gynnas av detta. Att det därmed finns ett utrymme för ett hållbart brukande av vilt. Att jakten egentligen inte är konstigare än att odla en åker. Båda sakerna går ut på att nyttja marken för att producera något. Antingen viltkött eller grödor (eller bägge delarna). Ibland tror jag det var ett smärtsamt uppvaknande för henne. Hon hade inte tänkt på alla aspekter kring jakt. Frågorna blev allt färre och hon blev tystare. Men jag ville inte strö salt i såren utan fortsatte förklara hur jag såg på jakten och det avgörande ögonblicket.

– Vi människor lägger ett intellektuellt perspektiv på liv och död. Bland djuren är det inte så. För mig känns det extra bra att veta att just detta djur har levt fritt. Det har ätit och levt precis som det ska göra. Och på en sekund förvandlas det till mat. Jag har kontroll på hela livsmedelskedjan – från skott till tallrik. Jag vet var djuret levt och hur det har hanterats, med mörning, styckning och förpackning. Det känns ärligt och bra, på något sätt.
Jag ska inte överdriva och säga att vi blev helt överens. Men hon började förstå varför jägare och djurvän inte är motsägelsefullt.
– För jag vill precis som en seriös lantbrukare att djuren ska må bra. De ska ha mat och förutsättningar att kunna leva så bra som möjligt.

Jag berättade också under en lång stund om allt arbete runt jakten. Om säkerhet, hundträning, viltvård, skytteträning och allt annat. Jag beskrev allt jag gör som ett sätt att leva – en livsstil. Jag går inte i skogen bara för att titta på naturen. Jag lever med och av naturen. Min upplevelse blir då så mycket starkare genom detta. Jag ser troligen mer djur och spår i naturen. Hör mer fåglar. Ser inte bara träd, utan aspar, sälgar, tallar, granar och alla andra trädslag. Jag ser insekter, blommor och gräs. Arterna ses inte som isolerade delar, utan en helhet – tillsammans med djuren. Kanske upptäcker jag vad som behövs göra för att de vilda djuren ska ha bra förutsättningar till kommande år. Det handlar ju om biologisk mångfald.
Det beror inte bara på att vi jägare har kunskapen om naturen, utan även om att vi vårdar något. För i slutänden är det vi som jägare som försöker se till att det finns bra förutsättningar för viltet. Min livsstil försvinner ju om djuren gör det.
– Förstår du hur viktiga djuren är för mig? Men precis som du känner glädje över en korg med kantareller känner jag glädje över att kunna skörda något av naturen. Precis som du vet jag att jag kan göra om samma sak nästa år.
– Du får gärna följa med när vi jagar så du får se hur det går till. Vi ser nästan alltid djur. Bara det är en belöning, även om vi inte skjuter något, sa jag.
Det fanns ingen ilska kvar i blicken när hon gick.
Och hon sa tack, vilket gav en slags bekräftelse att budskapet gick fram.

av /7 Kommentarer

Varför säger förbundet inte noll vargar?

, , •

Foto: Madeleine Lewander

 

Med jämna rum kommer frågan som jag tycker är både tråkig, svår och viktig. Den lyder: Varför säger inte Svenska Jägareförbundet nej till varg, varför inte noll vargar?

Låt oss här först göra klart att det är väldigt enkelt att säga noll. Det kan vid en första anblick också verka tydligt. Och inom vissa delar av jägarkollektivet kan det tyckas vara närmast politiskt korrekt att tycka så.

Men låt mig försöka förklara varför Svenska Jägareförbundets ställningstagande ser annorlunda ut. Jag börjar med att nämna det självklara. Sverige har beslutat att vi ska ha livskraftiga stammar av de stora rovdjuren. Riksdagen har i demokratisk ordning fattat det beslutet. En annan viktig grundförutsättning är att troligen ingen jägare vill ha varg på sin jaktmark, eftersom det många gånger omöjliggör löshundsjakt.

Låt mig också understryka att det som egentligen styr allt vad förbundet gör och säger är medlemsdemokratin. Det är alltid medlemmarna som bestämmer vad förbundet i slutänden ska tycka i olika frågor. Medlemmarna utser ledamöter eller ombud som för deras talan.

Förbundets åsikt kring vargarna finns nedtecknad i rovdjurspolicyn. Denna klubbades igenom av den högsta beslutande instansen i förbundet – årsstämman. Medlemmarna har genom detta beslutat att vi accepterar maximalt 150 vargar i landet. Rovdjurspolicyn är därmed det som styr allt arbete som förbundet gör kring vargen. Och det är medlemmarna som bestämt detta. Inte förbundsstyrelsen eller personalen – medlemmarna.

Orsaken till varför beslutet blev som det blev är långt ifrån enkelt att förklara. Men jag ska göra ett försök. Det finns i stort sett ingen politiker, inga myndigheter eller forskare som skulle ställa upp på eller driva åsikten att vi skulle ha noll vargar. Motståndet mot den åsikten är så att säga massivt.

En nation skulle – ur ett rent teoretiskt perspektiv – kunna säga nej till vargar, men det är inget som görs i en handvändning eftersom frågan är större än bara vargarna. Sverige är med i EU, som har lagstiftning i denna fråga, Sverige har också skrivit på Bernkonventionen, samt konventionen om biologisk mångfald och ett antal andra överenskommelser. Genom dessa förbinder sig Sverige att agera på olika sätt för att stå upp för exempelvis biologisk mångfald, arbeta med miljöfrågor och ha livskraftiga rovdjursstammar.

En seriös aktör som vill påverka staten i rovdjursfrågan måste då fundera kring och ha förslag på olika sätta att hantera de konsekvenser som kommer av sitt förslag. I denna fråga blir det extra tydligt vilka enorma uppoffringar ett sådant ställningstagande skulle kräva.

Är det någon av er som tror att Sverige skulle lämna EU och säga upp alla avtal och konventioner för att en minoritet av befolkningen vill det?

Det som komplicerar är att alla konsekvenserna av ett sådant ställningstagande skulle vi tvingas beskriva, och samtidigt ha kloka lösningar på allting. Har ni några snabba och enkla lösningar på de konsekvenser vi skulle få att lämna EU, Bernkonventionen, etc? Kanske några nationalekonomiska uträkningar kring frihandelsavtalets vinster kontra vargens negativa effekter? Nej, det hade inte årsstämman heller. Frågan är så stor och omfattande att den inte kan överblickas av en förening. Jag hoppas ni förstår komplexiteten i frågan.

I detta läge hade medlemmarna tre val.

  • Att strunta i omvärlden och alla konventioner och envist säga nej till varg. Denna väg hade gjort det omöjligt att behålla den ställning och seriositet som kringgärdar förbundet. Vår hållning hade då diskvalificerat oss från flera beslutande forum, samt mist insyn i forskning alla andra jaktfrågor och mycket annat, samtidigt som vi skulle hamna längre ifrån en bra vargförvaltning.
  • Att vilja ha en frisk vargstam med så få vargar som möjligt. Och genom kloka argument försöka få förvaltningen att bli så lik våra åsikter som möjligt.
  • Att acceptera det som majoriteten i samhället vill.

Medlemmarna valde alternativ 2. Det tycker jag var ett bra val. Vi hade troligen aldrig fått samhället att vilja utrota vargen och lämna EU, Bernkonventionen etc. Genom att välja alternativ 2 så fortsätter förbundet att stå upp för biologisk mångfald (vilket också är en viktig parameter som jag inte tagit upp här), behåller inflytandet i jaktfrågorna och har möjlighet att påverka vargförvaltningen på ett insiktsfullt sätt. Den vägen innebär att förbundet står upp för jakten på bästa sätt, samt uppfyller syftena i föreningens stadgar.

Det svåra nöten är att förklara förbundets ställningstagande på ett enkelt sätt.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera följande: Ska förbundet vara en seriös aktör som både står upp för medlemmarnas åsikter och samtidigt vara en intresseorganisation som såväl politiker och myndigheter lyssnar på fanns det inga val för ombuden på årsstämman. Medlemmarna har utifrån min horisont valt den bästa vägen framåt i frågan – en frisk vargstam med så få individer som möjligt, men maximalt 150. Stammen ska också spridas över stora områden och det ska finnas möjligheter att jaga varg, så att konsekvenserna av rovdjuret blir så små som möjligt.

 

av

Jägarna bär ansvaret för att Särimner finns

, , , •

Cikoria1
Kommer ni ihåg den nordiska mytologin? I denna figurerade i alla fall grisen Särimner. Han slaktades varje kväll och köttet åts upp. Men dagen efter så stod Särimner där i båset igen. Redo att bli uppäten – igen

Utan att bli för djupsinnig är det ganska uppenbart att ett paradis för människorna som trodde på asagudarna var ett hållbart producerande samhälle. Särimner var metaforen för detta. Att kunna bruka utan att förbruka. Att kunna ha ett långsiktigt skördande av en produkt utan att tära på kapitalet.

Känner ni igen resonemanget? Det som var en drömtillvaro i Valhall är verklighet för alla jägare i Sverige idag.

Varje år skördar till exempel jag några rådjur och likt Särimner står det nya djur på samma plats kommande år. Men det är inte självklart att djuren gör det. Det krävs något av mig som brukare för att säkerställa att stammen inte utarmas.

 

Mitt bidrag till att hålla Särimner vid liv är viltvård och en klok förvaltning. Att sträva efter en så bra biologisk mångfald i naturen som möjligt som skapar bra förutsättningar för djuren. För det är dessa förutsättningar som gör det möjligt att jaga och skapa vår tids Särimner. Ett hållbart brukande helt enkelt.

För mig är hållbarheten i jakten oerhört viktig. Den ligger precis rätt i dagens diskussioner om hur människorna utarmar jordens resurser, vilka råvaror som maten innehåller, hur vi skapar ett samhälle där alla människor tar ansvar för vår natur, samt att det naturliga är det enda rätta.

En hållbar jakt är oklanderlig i ett sådant perspektiv, så länge vi också tar hänsyn till samhällets andra behov (viltolyckor, skador på skog och grödor etc.). Jakten står således stark när det blåser snålt kring andra sätt att skaffa mat.

 

Klarar vi också av att förmedla vilken oerhörd betydelse jägarnas naturvårdande insatser har – till allmänheten – så kan detta vara en viktig pusselbit i att stärka jaktens och jägarnas roll i samhället. Kanske detta till och med förändra den ganska skeva bild av jägaren som ofta figurerar i media, som blodtörstig och ansvarslös. För i själva verket finns det väl ingen i samhället som gör så många praktiska åtgärder för att skapa bra biotoper och förutsättningar för biologisk mångfald som jägarna? Och detta måste vi fortsätta att göra. Kanske ska vi bli ännu bättre på  viltvård och göra det mer strukturerat, där monokulturerna är som störst?

Hållbarheten i jakten är nämligen så viktig att den har en av avgörande betydelse. Detta vet alla jägare.

Men det kanske är dags att vi gemensamt förklarar det för grannar och de på jobbet som inte vet att jakten är hållbar, att de får reda på att vi tar ansvar för en frisk naturen på ett sätt som få andra gör.

av /4 Kommentarer

I ryggdunkarnas korridor

, •

Ryggdunk

Håller du till i ryggdunkarnas korridor? Vad menar jag med detta? Jo, i många sociala medier samlas grupper som tycker likadant. Motocrossförare, whiskysamlare och jägare för att nämna några exempel. Där hittar man likasinnade. Tillsammans får man en värdegemenskap av att alla gillar sin hobby. Här utbyts erfarenheter och information.
Min vänskapskrets på Facebook består av cirka 50 procent jägare. Därtill är jag med i några slutna grupper, som bara är till för jägare.
I denna värdegemenskap odlas den enda och rätta bilden av verkligheten, det diskuteras vitt och brett. Och vi är i slutänden ganska eniga om att de som bor i stora städer inte förstår oss. Stockholmare bär skulden för mycket, politiker ännu mer och Naturvårdsverket mest av alla.

Vi är rörande överens om dessa saker. Och vi hjälps gemensamt åt att hitta tidningsartiklar, bloggar och andra fakta som stödjer vår värdegemenskap. Ibland fångas det upp något som är riktigt dumt, exempelvis en korkad debattartikel med åsikter tvärt emot våra, eller något annat skojigt. Den delas och alla kommenterar friskt om hur korkat resonemanget är. Vi skrattar, förlöjligar och har så trevligt ihop.
Jag tror att vi i gruppen är ganska eniga om att de som inte jagar saknar förmågan att se hur allting hänger ihop i naturen, att vår sanning är den rätta.
Vi bekräftar varandra och det dunkas rejält i ryggarna. Vi gillar och vi delar. Mellan ryggdunkarna växer gruppgemenskapen och bekräftelsebegäret.
Tillsammans springer vi i korridoren och öppnar de dörrar som ger oss mer bekräftelse för våra åsikter.
Skulle någon – mot all förmodan – tycka att allt sedan inlandsisen smälte inte är Naturvårdsverkets fel får denna person ett koppel av arga inlägg emot sig. Inte sansade, balanserade eller argumenterande. För någonstans i värdegemenskapen uppskattas också humor, raka besked, enkla lösningar och fräcka ordvitsar. Hårt och skoningslöst ska meningsmotståndaren förgöras.
Ju fräckare variant, desto mer gillas den.
Känner ni igen ryggdunkarnas korridor?
Ja, jag kanske överdriver en hel del. Och nej, jag tycker inte som jag skrivit ovan. Men syftet var att förklara detta sociala fenomen som många olika intressegrupper kan hamna i. Och då använde jag mig själv som exempel för hur det kan se ut.

Men nu kommer det viktiga: Är detta fenomen bra för oss jägare, som grupp?
Jo, det kan det vara i många olika perspektiv.
Men det finns även stora risker. Vi får aldrig bli så indoktrinerade av varandra att vi inte ser, förstår eller tar hänsyn till vad andra människor tycker. Ingen värdegemenskap har rätt i allt. Kanske kan det även vara klädsamt och sunt att faktiskt lyssna in vad de andra 97 procent av samhället – som inte jagar – tycker. Och ur denna diskussion faktiskt hämta kraft och slipa på sin argumentering.
För det är hur vi argumenterar och bjuder in dessa 97 procent av befolkningen som avgör om de tar avstånd från oss, eller om de är med oss. De är dessa vi måste nå för att säkra jaktens framtid. Lägg därför några minuter att förklara det som är uppenbart för oss istället för att förlöjliga okunskap. Fundera också på hur du skulle vilja bemötas, om du ville börja jaga idag och inte kunde någonting? Är vi, som kollektiv, tillräckligt inbjudande?
Om vi är inbjudande, toleranta, faktafyllda och sanningsenliga så är det svårt att vara emot en hållbar jakt, som ger klimatsmart kött och bidrar till en biologisk mångfald. Men vi behöver vända oss mot de 97 procenten som inte jagar med detta budskap – inte till oss själva som redan vet.

Svenska Jägareförbundets värdegrund är Öppenhet, Respekt och Ansvar. Det är tre bra ord som man kan möta människor med – även i ryggdunkarnas korridor.

 

av /8 Kommentarer

Okej att lämna hunden i skogen att dö?

, , •

Han får tillbaka hunden! Säger det högt för mig själv igen och igen. Tar mig för pannan. Han får tillbaka hunden! Det handlar om den italienske gästjägaren som åkte till Sverige för att jaga ripor med fyra engelska settrar och åkte hem med tre. Den fjärde lämnades kvar i skogen.

utsikt
Gästjägaren drog hem till Italien och lämnade sin hund att dö i skogen. Nu ska han få hunden tillbaka. Foto: Madeleine Lewander

Och det var inte första gången, enligt 24Norrbotten, som mannen i fråga lämnade kvar hundar i de svenska skogarna.
Den senaste hunden räddades av en person som vårdat och tagit hand om den sedan dess och som verkar vilja fortsätta med det.

Nu säger länsstyrelsen att det är okej för den italienske gästjägaren att plocka hem hunden.

Sverige har blivit skvatt galet. Vi slår ut landsbygden med straffskatter på bönderna, vi låter glatt vargar käka jakthundar, får och andra tamdjur, vi tar emot gästjägare som kommer hit med sina hundar och behandlar dem värre än skit och bara lämnar dem att dö. Sen bestämmer vi att skitägaren ska få hunden tillbaka. Allt medan folket omkring, landsbygdsborna, bara kan stå och titta på.
Jag undrar också vad som händer med riporna som de utländska gästjägarna skjuter. Ett förhoppningsvis felaktigt rykte säger att de kastas eftersom de inte får medföras från landet.

Det ju åt helvete! Vad det är som håller på att hända?

Svenska Jägareförbundet har reagerat skarpt.

Är det en komplott? Å ena sidan en slags storebrorsmobbning där möjligheten att leva, bruka och jaga på den svenska landsbygden och i naturen stryps allt mer för dem som bor där. Å andra sidan kör myndigheterna bruntunga i situationer som i ovanstående scenario. Men bara för andra, alltså inte landsbygdsbefolkningen. Logiken har slocknat.

Den enda röda tråden jag hittar i detta skapar en fråga med stooora frågetecken:
Vad är du och dina ord värda, landsbygdsbo?

Du kan se inlägget här!

av /12 Kommentarer

Det självklara är inte längre självklart

, •

För några decennier sedan var en stor majoritet av alla jägare medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Det var så självklart att en del trodde att de var medlemmar i Svensk Jakt. Men det spelade ingen roll. De fick del av den information som de behövde för att kunna bedriva och utveckla sin jakt. Vid den tiden var det självklart att alla skulle vara med. Och på samlingarna i skogen diskuterades de artiklar som varit med i senaste tidningen.

 

Soluppgang-i-skargard

Men samhället förändras och utvecklas.
Idag läser inte ungdomar tidningar på samma sätt. Kollektiva värden får stå tillbaka för de enskilda. Färre människor växer upp på landsbygden. Kunskapen om djur och natur minskar. Föreningslivet och de stora folkrörelserna har det idag jobbigt. Människorna verkar inte längre ha samma benägenhet att vara medlemmar i olika organisationer, bara för att stödja en god sak. Människorna vill ha ut mer, det handlar om enskilda värden.
Internet och sociala medier har därtill skapat möjligheter, men samtidigt gett oss en mängd utmaningar. Medlemmarna är som bekant inte en homogen grupp som går att nå med samma kanaler. Alla använder inte ens Internet.
Även jakten har förändrats. Rovdjuren har kommit tillbaka – med allt vad det har inneburit – gässen, vildsvinen, kronvilt, bäver, dovvilt ökar i antal. Den tekniska utvecklingen håller på att förändra vissa aspekter av jakten. Nya hundraser har dykt upp. Det går fort och det händer mycket.
Men det finns en sak som inte förändrats.
Om en organisation inte har många medlemmar bakom sig så minskar förmågan att påverka politiker och myndigheter.
En stark folkrörelse når fram med sina synpunkter till regering, riksdag, statliga verk och länsstyrelser. Den får makt genom sitt medlemsantal.
Än har Svenska Jägareförbundet en sådan stark position. Frågan är hur länge till kan vi behålla den?

Har ni noterat att alla nästan alla stora massmedial jaktfrågor är kortsiktiga? De kan handla om nästa års älgjakt, jakttider, kötthantering, skytte eller hundanvändning. Naturligtvis lägger förbundet stora resurser på dessa och arbetar målmedvetet för att få till bra regler. Men är detta våra viktigaste frågor?
De riktigt långsiktiga frågorna lägger få jägare märke till. De ser varken arbetsinsatsen eller resultatet. Och det är helt naturligt att det är så, för ämnena är ofta komplexa och svåra att greppa. Dessa kan handla om samhällets acceptans för jakten, jaktetikens effekter, viltköttets betydelse för acceptans, förtroendet för jägarna som grupp, säkerhetsarbetet eller jaktens och jägarnas position i samhället.
Nu leker jag magister och ställer lite frågor. Har vi någon meningsfull jakt om samhället inte har acceptans för vad jägarna gör? Svaret är nej.
Låt mig ställa ytterligare några frågor: Är det någon av er som tror att vi hade haft den jakt och de lagar och regler om inte Svenska Jägareförbundet hade funnits? Svaret är nej.
Är det någon av er som tror att vi om 20 år kommer ha en bra jakt om inte Svenska Jägareförbundet är starkt och kan nå fram till regering, riksdag, myndigheter? Svaret är nej.
Finns det någon annan organisation som arbetar med dessa långsiktiga och avgörande frågor? Svaret är nej.
Tänk på ovanstående när ni går ut på älgjakt i morgon. Fundera på om inte 600 kronor för ett medlemskap är en ganska billig investering för en bra jakt i framtiden.
Medlemskapets innersta kärna handlar ju om att säkerställa jaktens framtid, i en tid när allt färre förstår vad en jägare sysslar med.
Gör också jakten en tjänst och värva medlemmar till förbundet. Du kan inte lita på att någon annan gör jobbet. Rekryteringen börjar med en enkel fråga: Är du medlem?

av /4 Kommentarer

Att ta debatten

, , •

sol over hygge

Med jämna mellanrum får jag eller någon annan på Svenska Jägareförbundet skriva debattartiklar och försvara jakten. Ofta innehåller insändarna intellektuella tankebanor och välformulerade ord om att jakt är något som borde begränsas, förbjudas eller bara misskrediteras. Ibland är de poänglösa och banala, ibland vassa och tydliga.
Jägarna beskrivs ofta med ord som blodtörstiga, skjutglada och omdömeslösa. Dessa debattartiklar får sedan en omfattande spridning. De delas på sociala medier både av jägare som tycker beskrivningarna nästan blir roliga i sin dumhet och av jaktmotståndare som instämmer i förbudskören.
Jag besvarade för en tid sedan en debatt av Camilla Björkbom, Djurens rätt. Egentligen är debattinläggen på en sådan nivå att jag ofta vill låta bli att svara. De är känslostyrda och onyanserade, samt ofta på en ovärdig nivå.
Därtill har vi helt skilda utgångspunkter för våra åsikter. Djurens rätt vill till exempel ge djuren nästan samma rätt som människor har, medan Svenska Jägareförbundet utgår från att människan är en del av naturen. Därför tror väl ingen på allvar att Camilla Björkbom och jag någonsin kommer att ha samma åsikter om jakt.
Men behöver vi ge Djurens rätt uppmärksamheten genom att ta debatten? Kan man inte istället låta jaktmotståndet få tyna bort, i olästa debattartiklar i små mediekanaler? Nej, det fungerar inte så idag. Genom det förändrade medielandskapet kan små åsiktsgrupperingar få ut sina budskap på ett effektivt sätt. Min bestämda uppfattning är att eftersom deras debattartiklar når många människor som inte har någon reell åsikt om jakt så kan den inte stå oemotsagd. Därtill kan samma personer få uppfattningen att jaktmotståndet är välförankrat i samhället och att vi inte kan svara på frågorna.
Så länge vi kan visa upp alla aspekter av jakten i tv och tidningar. Så länge vi kan förklara varför, så allmänheten förstår. Så länge vi jägare – gemensamt – klarar av att leva upp till de förväntningar som allmänheten ställer på jägare när det gäller etik. Då accepteras jakt.
Den dag vi tar det som en självklarhet, att vi inte längre ska behöva försvara jakten – då lever vi farligt.
Men hur är det med acceptansen idag? Vi hör ju och ser jaktmotståndare allt mer frekvent.
Detta är inte en effekt av ett ökat jaktmotstånd, utan ett förändrat medielandskap. Faktum är att Sverige har bland världens högsta acceptans för jakt.
Svenska Jägareförbundet har gjort regelbundna undersökningar vad samhället tycker sedan 1970-talet. Då var acceptansen på 70 procent. Sedan har det successivt ökat till 86 procent i år.
Det är ingen slump att acceptansen ökat, utan ett medvetet och långsiktigt arbete från förbundet.
Vi har valt att arbeta med frågor som stärker allmänhetens acceptans för jakt. Arbetet rör frågor som att vi tar tillvara bytet, att vi har en hög jaktetik, att både kvinnor och män jagar, att vi genererar samhällsnytta, att vi tar ansvar får djur, natur och samhälle, samt att vi ser till att allmänheten kan köpa viltkött.

Berätta gärna om detta för de jägare som inte är medlemmar i Svenska Jägareförbundet. Passa också på fråga om de inte ska bli medlemmar, för att stödja jakten. Det finns nämligen ingen annan organisationen som gör något liknande.
Men det finns mycket mer vi kan göra – tillsammans – för att bli ännu bättre i samhällets ögon.
Vi kan få in fler nya svenskar i jakten, vi kan arbeta för att få in fler kvinnor och ungdomar, vi kan gemensamt förbättra jaktetiken och vi kan se till att allt fler får tillgång till viltkött.
En annan sak är att ta debatten, och på ett ansvarsfullt och pedagogiskt sätt förklara att jakten behövs mer än någonsin i en tidsålder som präglas av klimathot och längtan efter lokalproducerade råvaror. För viltköttet har alla de egenskaper som efterfrågas.

av /5 Kommentarer

Visar vi rätt bild av jakten?

, , , , •

146-1x

När Internet kom gav det oss alla en möjlighet att sända budskap som når väldigt många människor. Alla fick tillgång till att vara utgivare av något som kan liknas med massmedia. Med några enkla knapptryck från datorn vid köksbordet och sekunder senare kunde tusentals människor titta på våra bilder eller läsa våra tankar. Denna innovation gav oss både möjligheter och en hel del ansvar.

Problemet är att en del tar möjligheten, men reflekterar inte över ansvaret.

När vi publicerar våra inlägg om jakt är målgruppen ofta jägarna. Men det är inte bara jägare som ser våra inlägg. Väldigt många forum är öppna för alla. Det innebär att jaktmotståndare granskar vad vi säger, vad vi delar och vilka bilder vi publicerar.

Och de människor som letar efter argument för att kunna beskylla jägare för allt ont i världen behöver inte leta länge för att hitta bränsle till en häxprocess mot jakten. Den som misstror mig kan själv göra några sökningar på Facebook och olika jaktsajter.

Avsaknad av etik, dåliga skott, horribel hundträning, bilåkning för att genskjuta vilt och bilder på skjutna djur som inte skulle visats.  Filmsekvenser som borde fått skytten att skämmas laddas istället upp på Youtube. Allt finns att hitta.

Visst finns det även mycket bra saker, fina bilder och bra beskrivningar. Javisst är det så. Tyvärr sätter de dåliga mycket mer avtryck.

 

Är jag då emot att vi beskriver jakten som den är? Nej, jag vill att vi gör precis det. Problemet är att för få gör det. Allt för ofta skildras bara vägen till skottet. Enbart till det fällda viltet verkar räknas. Inte allt det andra. Inte ett ord om säkerheten, inte en mening om alla kvällspromenader på jaktmarken för att lära sig mer om viltet. Inte en stavelse om viltvården, skytteträningen, naturhänsyn, hundens position i familjen eller några jaktliga utbildningar. Inte en gnutta om viltköttet, kamratskapen, samhällsnyttan eller något annat som de som inte jagar kan relatera till. Vi själva bidrar med andra ord till en bild av jägaren som en person som bara vill skjuta djur. Är det denna bild vi vill beskriva oss med?

Låt mig då klargöra en sak. Jag tycker det är viktigt att vi visar upp djuren vi fällt. Men det bör göras smakfullt och snyggt. En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl. Det blir trevligare och mer inbjudande då. Om jag ska vara lite filosofisk kan jag konstatera att vårt samlade bidrag om jakt på Internet bidrar till samhällets syn på jakten. Så det är du och jag som formar bilden. Snacka om stort ansvar.

Har ni tänkt på att vi ibland använder en terminologi som kan skapa missförstånd? Låt mig ta ett exempel. Vi använder ofta begreppet ”lungskott” för att beskriva ett perfekt skott. Men vet en icke-jägare att detta är bra? Var tror en människa som bara sett en jägare på tv att man ska placera kulan? Är lungorna det första man kommer tänka på? Jag vet inte med säkerhet, men jag har i alla fall hört flera som trott att hjärtat och hjärnan är det bästa. Dessa människor får alltså en felaktig bild av ett perfekt skott. Och detta är lite av pudelns kärna. Det är lätt att tro att alla borde förstå. Tro mig, så enkelt är det inte.

 

Ni har säkert märkt att vissa företeelser på nätet snabbt kan skapa en debatt i samhället. Denna debatt kan sedan snabbt leda till förändringar av lagar och regler. Myndigheter är nämligen väldigt känsliga för opinioner och mediadrev. En björnjaktsfilm för några år sedan innehöll en scen där en skadeskjuten björn skulle stoppas. Björnjägaren släppte så många hundar han hade för att få tag i den flyende björnen. Efter en ganska kort sträcka kunde den avlivas vid kanten av en å.  Jägaren löste alltså en besvärlig situation – och han gjorde det med att använda många hundar. Problemet var att det inte såg snyggt ut, i alla fall för de som inte förstod något om jakt. Trots förklaringar i filmen att det rörde sig om en svår eftersökssituation blev det en mediedebatt. Och en kort tid efteråt ändrades reglerna för hur många hundar som får användas i björnjakt.

Rätt eller fel. Men det kan gå ruggigt snabbt att få inskränkningar i jaktregler. Det är betydligt svårare att få till lättnader.

Så det jag egentligen vill säga är följande: Fortsätt att berätta om jakt, men berätta om allt vad den innehåller – inte bara skottet. Publicera bilder på både djur och människor. Men reflektera över hur mottagaren som inte kan något om vår hobby uppfattar detta. Förklara så att allmänheten förstår det fantastiska med jakten. Och visa respekt mot icke-jägarna genom att visa upp den bästa bilden av jakten. Då skapar vi förståelse och acceptans istället för avståndstagande och ifrågasättande.

Om vi gör det, då tar vi också ansvaret.

av /6 Kommentarer

Medan de andra såg på

, , , •

Ringduva1

För första gången på många år var jag på väg till biblioteket. Jag skulle skaffa ett lånekort, som behövdes för att låna en e-bok. När jag öppnade den tunga glasdörren, med ett lånekort i fickan, stod en skara människor en bit bort. De hade format en ring runt något som låg på marken. Eftersom mitt intresse mest låg på den bok som skulle inlånas via surfplattan lade jag inte mer energi på folksamlingen än så.

Men precis när jag skulle cykla iväg hemåt vände sig en 18-åring om och frågade mig om jag visste hur man ”tog död på en fågel”. Efter att ha jagat i hela mitt liv och arbetat på Svenska Jägareförbundet i tio år och därtill läst Jordbruksverkets riktlinjer och allmänna råd om slakt och annan avlivning så visste jag det.

Därför gick jag fram till folksamlingen på torget och tittade in i ringen. På marken stod en ringduva. Strax intill den fanns en inglasad scen. Det behövdes inte något större detektivarbete för att räkna ut vad som hänt. Duvan hade flugit in i glaset. Nu var den dödligt skadad. Det ena ögat hade trillat bort, det andra var sönderslaget. Blod som runnit från näbben hade format en stor pöl på marken. Duvan hade också stött upp ett antal frön från sin kräva.

Där stod den blinda ringduvan och vaggade, ramlade, reste sig och vaggade vidare. Människorna i ringen pratade om att någon borde avliva den. De sa ”Usch” och ”Vad synd”. De stod som åskådare och betraktade ringduvans dödskamp. 18-åringen tittade vädjande på mig. Han ville få ett slut.

Men jag var inte där som jägare eller ganska påläst i Jordbruksverkets riktlinjer kring avlivning. Jag var där som lånekortshämtare. Men snabbt förvandlades jag till det som alla jägare är – djurvän. Jag ville heller inte se fågeln lida. Den dödligt skadade ringduvan skulle inte behöva plågas mer. Den gungande fågeln, med blödande näbb, skulle inte dö långsamt.

När folksamlingen upptäckte att någon skulle göra det som de redan borde ha gjort försvann alla snabbt från platsen. Medan andra såg på gjorde jag det som alla djurvänner borde ha gjort. Jag tog den dödligt skadade fågeln i handen med avsikt att förkorta en utdragen kamp mot ett oundvikligt slut. Duvan sprattlade tafatt. Huvudet hängde.

Avlivningen gick fort.

Trots att jag har jagat nästan alla lovliga fågelarter och tvingats att avliva ett antal, som inte dött omedelbart av skottet, är det ingen som berört mig mer än den gungande ringduvan utanför biblioteket. Att en enkel avlivning av ett dödligt skadat djur ibland kan sätta djupa spår är lite konstigt. Att jag som van jägare skulle reagera så överraskade mig. Kanske berodde det på att jag inte var jägare i det ögonblicket, utan en biblioteksbesökare, kanske finns det andra psykologiska förklaringar. Men det fanns ingen glädje eller stolthet, bara lättnad över att fågeln inte skulle behöva lida mer.

Efteråt har jag funderat på varför ingen annan agerade? Är det en konsekvens av urbaniseringen eller för att människor fjärmar sig från naturen, eller att de inte kan eller vågar? Eller är bilden av en djurvän sådan att man aldrig får ta saken i egna händer? Det spelar kanske ingen roll, men det säger något om min syn på djurvänner. Människor måste ta ansvaret som kommer av att bruka naturen. Det innebär ibland jobbiga beslut. Men att vara jägare är att också att vara djurvän. Vi vill inte att se djur lida. Som jägare tar vi oss också ibland rätten att döda ett djur, men vi gör det med en särskild avsikt. Är det med rätt avsikt så kan vi också förklara varför och få förståelse. Det är en viktig insikt att komma ihåg – rätt avsikt.

Därför känns det tryggt att veta att det runt om i landet finns 300 000 jägare som hade agerat precis som jag, med rätt avsikt. De hade tagit ansvaret som följer av att vara jägare, medan de andra troligen hade sett på.

av /6 Kommentarer

Sommar, sol och skjutglada ungdomar

, , •

Sommaren är väl inte över än, men semestern är för tillfället över. Som jägare har man nu fördelen att kunna se fram emot lite semestertid även under hösten som ska tillbringas med hundarna i skogen. Men först åter i jobb ett tag och samla ihop det som ska göras!


Foto: Björn Sundgren

Sommaren har kanske inte varit den bästa här uppe i norr, i all fall inte för de som uppsakttar en badsemester! Lite lägre temperaturer har ändå gjort att hundar har kunnat tränas även mitt på dagarna och förhoppningsvis har betet varit bra och frodigt hela sommaren så att älgarna är stora och välväxta inför vintern. Lite fiske har jag fått till i alla fall. En natt på sjön uppe i Arvidsjaur är aldrig fel när midnattstimmen ser ut så här!

midnatt Arvidsjaur 2013

Semestern avslutades rätt abrupt i fredags då sista handen skulle läggas på Jägareförbundets närvaro på O-ringen. En ganska fantastisk tillställnig med många tusen personer som samlas från hela världen för att springa ut i skogen och komma ut från skogen så fort som möjligt. Jag tror det är närmare 50 nationaliteter samlade och i all åldrar. För oss på Jägareförbundet i Norrbotten kändes det ganska naturligt att finnas på plats. En verksamhet som får ut tusentals personer i skogen och är duktiga på att dessutom få ut de yngsta är självklart något vi ska vara positiva till och det finns säkert mycket att göra gemensamt som vi inte har gjort än. Jag vet att det har funnits motsättningar. När jag började i förbundet för sisådär en 20 år sedan var det mest prat om ihjälstressade rådjur vid större orienteringstävlingar. Det känns som att det var länge sen man hörde den kritiken.

Nåja, även om åldrarna var allt från minsta barn till åldringar så är medelåldern i vårt tält definitivt inte mycket över tonåren. Den skyttesimulator vi har på plats drar enormt intresse från ungdomarna och de första dagarna har det varit kö till skjutningen från förmiddag till nio på kvällen! Det är roligt att de unga vill skjuta, mest pojkar men också en hel del tjejer, men vi saknar ändå de något äldre. De står och tittar på lite i bakgrunden men kliver inte fram. Det känns som att de inte vill konkurrera med tonåringarna och riskera att skjuta sämre. Jag gissar att det här också är en anledning till det ofta debatterade låga antalet jägare som går regelbundet på skjutbanan. Man är orolig att man inte håller måttet och vill inte att andra ska se hur man skjuter. Tyvärr är det just dessa vi måste få ut på skjutbanorna mer på ett eller annat sätt!

Men det är kul att se unga som aldrig har hållit i ett gevär prova på och börja träffa och de sen återkommer gång på gång för att skjuta mer. Ska man dra några generella slutsatser efter de första dagarna så är tjejerna mer intresserade av att lära sig grunder och få till ett bra första skott (vilket går förvånansvärt fort) medan många pojkar gillar när det smäller och prioriterar många skott framför ett koncentrerat bra första skott. Jag vet, man får inte bedömma folk efter sitt kön idag om man ska vara politiskt korrekt. Men ska jag vara ärlig så är jag politiskt inkorrekt i det avseendet. Jag tycker inte att jämställdhet innebär att alla ska vara lika, utan att alla ska få vara olika men lika mycket värda för det. Så jag fortsätter nog att hävda att det finns könsskillnader både i sättet att se på jakt och skytte och i andra sammanhang!

Nu fortsätter vi att väcka skytteintresse och prata mårdhund och annan verksamhet med orienterarna hela veckan ut, sen är det nästan augusti och den stora jaktpremiärmånaden. Dags att ladda upp alla apparater som den moderna jägaren ”måste” ha med sig ut i skogen…

av