Du är ensam. Jag är också ensam. När livet gör ont, då är vi ensamma som Jesus i öknen.
När ensamheten kommer, fylls ditt liv med tystnad lika påtaglig som ljud, lika krävande som röster. När Ensamheten kommer, blir hon en person. Inte en vän, ett ovälkommet sällskap.
Ensamheten är inte vacker. Hon är hålögd, mager och rynkig. Hon kanske har burit ett skimmer av romantisk melankoli, en vissnad ros, pressad i en helig bok – men inte nu. Nu är hon en kärring, en bitter smak, en tomhet som skriker.
Det finns två sätt att hantera henne, båda lika dåliga. Det ena är att ge upp, lägga sig på hennes nivå. Allt för att det där tysta skriket skall stillas. När du gör det, när du ger upp, ler hon.
Hennes leende är öknens sand, en brännande sol i väglöst, hopplöst land. Hennes leende är skam, sarkasm och smärta. Hennes leende är ett blodlöst gap som sväljer din själ. Livet rinner ur dig. Du har sluppit den stickande smärtan – men priset betalas varje dag, varje sekund, varje inandning.
Det andra sättet att hantera Ensamheten är att döva skriket: Omge dig med oljud som är starkare, skriker högre. Tala, skratta, leva, så förtvivlat att ingen tystnad kommer ikapp dig, att inget vakuum ska sluka dig. Bygga i ditt hjärtas öken en hägring som du kan jobba hårt på att tro på. Du försöker, dövar, väntar andlöst. Utan andning skall du inte leva, så nu ler Ensamheten igen. Akta dig.
Jag har sett Ensamheten i hennes värsta stunder, och i mina värsta stunder. Och jag har insett att hon ljuger som en häst travar. Jag vill berätta det, för de själar hon sväljer med sitt leende är inte mer bundna än vad en travande häst är.
Ensamheten bygger sitt rykte på en lögn.
Lögnen är denna: Att din ensamhet är total. Som alla goda lögner bygger den på ett sandkorn av sanning. Du är ensam, som jag är ensam – som alla i sina svåraste stunder är ensamma. Men du är också en del av något, något som är större än du själv: Vi, öknens sällskap. Vi är många, har du sett fotspåren i sand? Några av fotspåren är mina, några är andras, och några är Jesus. Gud är därute med oss. Mitt i det tyngsta. Mitt i öken.
Ensamheten försöker fånga dig, men i själva verket driver hon ut dig, att göra fotspår i sanden. Vi, som går i öknen, vi ska se varandras fotspår, höra varandras röster som viskningar i vinden. Våra berättelser är olika – ändå kan smärtan i oss kommunicera, öppna en kanal där vi kan mötas.
Ensamheten är en lurig och elak kärring. Ser hon att vi försöker söka upp varandra, är hon där igen och bannar oss och skriker. Hon vill se kargt och sterilt ökenlandskap breda ut sig, i våra hjärtan och mellan våra hjärtan.
Men det kommer inte att ske. För Jesus finns därute i öknen hos oss. Där, i dödsskuggans dal, är vi inte ensamma. Gud är där, och Gud är kärlek. Hur stark Ensamheten än blir, är kärleken större. Den kärlek som bosätter sig i öknen för att vara vårt skydd och vår källa. Så öknen ska spira. Det ska inte vara hopplöst. Vi ska få oaser istället för hägringar. Den dagen underverken sker och öknen blommar, ska Ensamhetens makt brytas.
Lämna ett svar