Tänk när du kommer fram till Emmaus.
Innan dess kommer du att ha blivit dammig, trött, sliten. Du kommer att vara i sorg.
Du går planlöst, mest för att du behöver göra det, behöver gå: röra på dig, lyfta fötterna, gå framåt. Men du går inte längre åt något speciellt håll. Det gör man inte när så många mål har visat sig omöjliga att nå.
Så nu bara går du. Ibland med någon annan, oftast själv. Men går, det gör du. För det gör livet: Livet går. Framåt, steg för steg. Du tänker inte lika mycket på det nu som du gjorde en gång, det där att livet tar steg och att du mest följer med. Du tänker inte längre på om livet springer framför dig, går vid din sida eller följer efter dig. Du går och går. Och livet med. Och ni kommer aldrig någonsin till dörren.
Men tänk ändå, när du kommer fram till Emmaus.
Du kommer att se tecknen innan. Du kommer att få sällskap på färden. En annan, som har samma ursprung och mål som du. Det vill säga: ditt sällskap kommer från ingenstans och ska inte till något särskilt ställe.
Och ändå är Emmaus målet.
Fast det vet ni inte. Ni träffas, och ni går tillsammans. Ni pratar, som man gör, när man delar en bit väg. Pratar om det hemska som hänt. Mannen som dog, kroppen som är försvunnen, ryktena som florerar. Ni enas om att det är obegripligt, fruktansvärt. Eller? Kan det vara ett under? Kan han ha besegrat döden?
Nej, säger ni bestämt till varandra. (Kanske, viskar ni ohörbart i ert inre). Nej, upprepar ni, och möter varandras blick. Det finns gränser som inte kan upphävas. Döden är en sådan gräns.
Nu är ni rätt så nära Emmaus.
Och då kommer han. Främlingen.
Du går redan med en främling förstås. Men den här nya främlingen är liksom extra främmande. Han går med er. Ni delar med er av nyheter och resonemang. Han känner inte till nyheterna, men resonerar ändå. Han har tankar och idéer, verkar veta vad han pratar om.
Era steg faller in i samma takt. Det blir så när man går. Era tankar går i samma spår. Det blir så när man pratar.
Och så säger han det: Kan det vara ett underverk? Nej, säger ni, bestämt. Kanske, viskar era inre. Och nu viskar de högre, otåligare, mer enträget. KANSKE. Kan ske. Kan. Ske.
Vad har hänt? Vad gör att hoppet har grott i ert inre? Måste vara något så vardagligt som hunger.
Så ni stannar, delar matsäckar med varandra. Han har bröd. Ni har vin. Det som behövs finns där. Tag och ät.
Han bryter brödet. Och allt förvandlas. Han förvandlas inför er, ni förvandlas inför er själva. Hoppet, som dolde sig i era hjärtan, bryter ut som en ljusstråle ur ett mörker. JA! skriker det i er. Döden är besegrad. Livet har vunnit. Kraften bär.
Han ler mot er, lite finurligt, nästan blygt. Nu vet ni, säger han. Nu vet ni att hoppet vinner. Tron vinner. Kärleken vinner.
Och det vet ni sannerligen.
Och det är Emmaus.
Mer dramatiskt än så är det inte. Mindre livsomvälvande än så är det inte heller.
Och från den stunden ska dina fötter ha ett mål, dina steg ett syfte, ditt hjärta en längtan.
Från den stunden ska hoppet bo i dig, tron leda dig, kärleken lysa ur ditt hjärta.
Och därför kommer du en dag att komma fram till Emmaus.
Lämna ett svar