Det kommer i alla fall inte att bli som vi tror. Det är egentligen det enda vi kan veta säkert.
Kampen som vi har att utkämpa, kampen mot ondskan, kampen mot alla mörka krafter, den kommer inte att vara hälften så tydlig som vi tror i förväg att den kommer att vara. Vi vet inte när den startar, vi vet inte när den kommer. Vi vet inte hur den kommer att yttra sig.
För det är ondskans mäktigaste vapen, det där att den inte har några konturer just. Den har bara skuggor. Den är kanske bara skuggor, det är svårt att veta. Det enda vi vet säkert är att den dag kommer när vi – just vi, du och jag, i all vår vanliga otillräcklighet – ska kämpa emot den.
Kanske är ditt liv redan nu en hård kamp. De flesta av våra liv är det emellanåt. Kanske är det tröstlöst, hopplöst, meningslöst och mörkt. Kanske kämpar du redan mot det som överväldigar dig, mot det som skrämmer dig mest. Kanske har du så mycket som gör så ont i dig att du inte orkar en sekund mer.
I så fall har du något gemensamt med en kvinna i Bibeln. Hon hade blött i tolv år i rad och hon hade burit det här lidandet så länge att hon var beredd att prova vad som helst. Offentlig förnedring? Inga problem för någon som lämnat blodspår efter sig i tolv års tid. Hon hade provat allt. Och nu visste hon, hade hört, att det fanns en man som sades bota folk – alla typ. Inte bara rika, mäktiga och folk med låtsasproblem utan vem som helst. Kanske även hon?
Det var svårt att hitta honom, hon var tvungen att tränga sig in i folkmassan, hon som oftast undvek alla människor. Men som sagt, vad är lite offentlig förnedring för någon som gått igenom det hon gått igenom? Hon tränger sig in, tränger sig fram, tar tag i hans mantel och bara håller. Genast slutar blödningarna och hon vet att hon är helad. Bra. Frisk. Jesus märker också något och frågar lärjungarna vem som rörde vid honom. De svarar irriterat att de inte har en aning, det är ju fullt med folk. Men hon vet. Hon vet att det var hon, hon knäfaller och förklarar och Jesus säger att hennes tro har hjälpt henne och att hon får gå i frid.
Frid. Motsatsen till oro. Motsatsen till kamp. Motsatsen till ondskans övergrepp.
Så jag tycker att du ska lyssna på henne. Gör som hon, du som blöder på insidan, du som tillbringar dagar och ntäter i konstant rädsla. Gör som hon. Ta tag i Jesus – kläder eller handen, det spelar ingen roll – och håll fast. Håll hårt i honom. Håll i. Håll ut. Håll fast. För hans kraft kommer att hjälpa dig, utan att du har åstadkommit just någonting själv, utom just detta, att hålla fast.
Så kampen mot ondskan kommer inte att se ut som du tror. Det kommer inte att finnas ett tydligt vägval, en pil mot godheten och en pil mot ondskan. Kampen mot ondskan avgörs i sekunderna, i ögonblicken, i de små stunderna. Det kommer inte att vara din stora uppoffrande kärlekssymbol, det kanske är den där tjugan du swishade till Act, den där bananen du gav till tiggaren, den där förstående blicken du gav till den ledsna kvinnan i affären.
Du vet inte när eller hur det kommer. Men du vet en sak nu, du vet att du kan hålla fast vid Jesus. Hans kraft tar vid, där vår inte räcker.
Lämna ett svar