Det är snart allhelgonahelg, när de sörjande firar högtid, när de sargade känner gemenskap. Jag går på kyrkogården en onsdag i början av november, för att påminna mig själv: Döden, döden, döden. Detta är en tröstande plats för mig.
Så jag går på kyrkogården, andas ut den sorg som annars inte syns, andas in lättnad. Jag är inte ensam på kyrkogården. Vi är många, många som tagit ett steg bort från den vanliga världen denna eftermiddagen: ett gåtfullt sällskap av människor, vi som bär på sorg och hemliga stygn av smärta.
Orden från Bibeln viskar i mig: ”Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon. ”
Våra ögon. Uppgivna ögon, matta ögon. Våra ögon är torra men känner väl till gråten. Det är sådana ögon man möter på kyrkogårdar.
Den speciella röra av känslor som sorg för med sig har sin plats där. Sorgen är normal, smärtan är tillåten, och all ledsnad (även gammal) får vara rå. Ingenting behöver slätas över eller döljas.
Och där, på kyrkogården, går vi i vår egen sorg och smärta, ser varandra, nickar nästan omärkligt, möter en blick som säger ”Jag vet.” Och vi vet. Vi behöver varandra, behöver utväxla blicken. Blicken tröstar, styrker, ger kraft. Den kraften ska följa oss sedan, ut i den vanliga världen.
Några av de människor jag möter här är de som bar oss när vår son dött. De som inte lät sig skrämmas av tanken på att de inte visste vad de skulle säga. De som kom ändå, ringde, de som visste att de inte kan bota sorgen med magiska ord eller tillräcklig snällhet. De som visste att man kan lindra ensamheten genom att finnas där. De som kom med ljus i vårt mörker, med värme i vår kyla.
Och så möter jag – plötsligt, oväntat – dig där.
Dig, som jag ser nästan dagligen i den vanliga världen, dig som jag aldrig har utväxlat den sorgsna blicken med. Men jag möter dig här. Vi hälsar. Inget kallprat, det behövs inte på kyrkogårdar. Du visar mig graven. Din son dog. Min son också. Jag visste inte att du varit med om detta. Du visste att jag inte visste, visste bara inte hur du skulle säga, när du skulle berätta.
Vi står där bredvid varandra, du och jag. Säger nästan ingenting, säger ändå allt.
När vi skiljs åt utväxlar vi blicken. Hädanefter kommer den alltid att vara med när vi möts. Döden, döden, döden.
För vi tillhör ett sällskap, ett sällskap vars hemliga tecken sitter i ögonen.
Och när jag lämnar kyrkogården tar jag med mig trösten den ger, andas in lättnad och andas ut sorg. Och orden från Bibeln blev en del av min andning: ”Gud själv ska vara hos dem, och han ska torka alla tårar från deras ögon.”
Charlotte Frycklund, präst
Lämna ett svar